Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

I går kväll, på självaste FN-dagen fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig så glad och hoppfull. Det var en medlem som ringde. - Jag bara måste ringa, sa hon. Jag hörde i tonfallet att det var något positivt. Hon hade fått svar från länsrätten i ett ärende rörande sjukpenning. - Dom gick på min linje, förklarade hon. Försäkringskassan hade inte rätt att neka henne sjukpenning.

Vi reflekterade sedan om hur många som numera får rätt gentemot försäkringskassan ,fk. Det rör sig om runt 30 %. Man kan ju undra om det inte är så att fk bedriver sin verksamhet fel när man har så stor felprocent i sina beslut. Det är väl ändå inte så att de accepterat denna nivå och ser Länsrätten som en del av fk:s överprövningsorganisation?

Hur som helst är jag imponerad över alla sjuka som orkar överklaga trots sina krämpor av olika slag. Det skulle inte behövas i ett rättssamhälle. Med tanke på dem vi haft kontakt med på olika sätt är jag övertygad om att det finns ett stort mörkertal av människor som förlorat sin medborgerliga rätt på grund av att de inte orkar kämpa för den. Ska det vara så i ett demokratiskt samhälle?

Jag hörde faktiskt om ett exempel som kan vara värt att undersöka. Arbetsförmedlingen i en kommun, tro det eller ej, gjorde så att de skickade vidare en överklagan de fått, direkt till Länsrätten, när de vidhöll sitt nekande av den sökandes begäran. Det gjorde att den sökande inte behövde ägna en massa timmar åt att göra detta arbete själv. Det går åt mycket arbete för att kämpa för sin värdighet i dagens samhälle. Den medlem som ringde mig i går berättade att det hittills gått åt omkring 30 skrivelser.

Hoppas denna historia kan peppa fler att stå upp för sin värdighet. Och är det så att det känns svårt så hör av er till SALO. Tillsammans blir vi starkare.

I dag kommer med all sannolikhet en ny lag om ökade övervakningningsmöjligheter att beslutas i riksdagen. Ursprunget till lagen skapades redan 1952, då kalla kriget pågick som värst. Janne Flyghed som är professor i kriminologi är kritisk till den nya lagen.

– Jag tror att det kan ge en falsk trygghetskänsla. Jag tror att man ska vara väldigt övertygad om att det här är effektiva medel, man ska definitivt inte införa grava kränkningar i integriteten om man inte vet att det har någon effekt på det fenomen man säger sig vilja bekämpa, säger Jan Flyghed.

http://www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2008-10-21&Artikel=2391424

http://www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2008-10-21&Artikel=2389221

I likhet med andra lite “obekväma” lagar, har man inte gått ut och låtit debatten vara fri i frågan. Att inte informera är en välkänd maktstrategi. FRA-lagen hade förmodligen gått igenom om inte riksdagsmännen själva hade varit så oeniga. Det gjorde allmänheten uppmärksam på förslaget.

En annan viktig lag som man gjorde likadant med var för några år sedan då riksdagen under en sommar tog beslut om att förenkla möjligheten att lämna över mer makt till EU. Genom att lägga fram förslaget under sommaren lyckades man att “smyga” igenom förslaget som om det inte var så viktigt, trots att det var avgörande för Sveriges demokratiska system.

Sådan är politiken. Om befolkningen inte upplever sig informerad är det deras eget fel. Informationen om den nya avlyssningslagen kom ut i media igår och det är alldeles för sent för att en debatt ska komma igång. Många politiker har en god intention med sitt arbete men de är glada om medborgarna inte krånglar för mycket genom att opponera sig. Då riskerar de att få tusentals mail, brev och samtal från engagerade människor, och det stör det ordinarie arbetet. Frågan är om vi vill ha ett sådant samhälle där den politiska eliten sluter sig inne genom att inte informera på bred front i god tid innan beslut ska tas. Är det kanske dags att säga ifrån?

Försvarets radioanstalt, FRA, har ju debatterats flitigt sedan Regeringen ville ge FRA utökad möjlighet till signalspaning. Jag är själv en av alla dem som mailade till riksdagsledamöterna och krävde att de skulle säga nej, då jag ser risker med övervakning av detta slag. Jag utnyttjade alltså min grundlagsskyddade yttrandefrihet och rätt att kritisera ett förslag, såsom det ska kunna göras i ett demokratiskt samhälle.

För en tid sedan upptäckte SALO:s hemsidesansvariga att FRA varit inne och tittat på SALO:s hemsida. Hoppsan då - var det inte på utifrånkommande information som det skulle spioneras, undrade jag med en gång. Och är SALO alltså intressant att studera för FRA? - en förening utan någonting att dölja. Det hade varit trevligare om de slagit en signal per telefon så hade de kunnat få reda på det de sökte på en gång. Då hade jag kunnat fråga på vilka grunder man misstänker SALO. För det är väl fortfarande så att det måste finnas en brottsmisstanke?

På FRA:s hemsida kan man läsa:

“FRA (Försvarets radioanstalt) är en civil myndighet som arbetar för ett tryggare Sverige. Våra två kärnverksamheter är:

Signalunderrättelsetjänst – bedrivs till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt för kartläggning av yttre hot mot landet. Får endast avse utländska förhållanden.

Informationssäkerhetstjänst – syftar till att stödja statliga myndigheter och statligt ägda bolag med teknisk informationssäkerhet, t.ex. genom IT- säkerhetsanalyser.”

Det är alltså inte bara utifrånkommande spaning som sker, konstaterar jag. Under rubriken Informationssäkerhetstjänst läser jag vidare:

“FRA ska särskilt kunna

• stödja insatser vid nationella kriser med IT-inslag
• medverka till identifieringen av inblandade aktörer vid IT-relaterade hot mot samhällsviktiga system
• genomföra IT-säkerhetsanalyser
• ge annat tekniskt stöd.”

Kan det vara så att man misstänker att SALO är en aktör “vid IT-relaterade hot mot samhällsviktiga system”? Tillåt mig småle. SALO som sedan flera år kämpar för ett demokratiskt och rättssäkert samhälle. Är det någon som borde kontrolleras är det väl de som styr landet. Det är inte SALO som monterat ned välfärden för dem som har det svårast, eller som tillåter myndigheter att bete sig kränkande mot sjuka, arbetslösa med flera.

FRA skriver att man “arbetar för ett tryggare Sverige”. Någon “där uppe” har inte förstått den grundläggande skillnaden mellan trygghet och säkerhet. Ju mer otrygghet, desto högre krav på säkerhet. FRA ägnar sig alltså åt att ge en bild av sig som inte är med sanningen överensstämmande, och detta med den borgerliga Alliansens goda minne. Trygghet för vem? Hur mycket trygghet hos individen skapar en överdriven bevakning av individen, undrar jag? Hur påverkar statens tillitsbrist gentemot medborgaren, den tillit man kräver av medborgaren?

Jag hoppas bara att FRA inte visar sig bli ett nytt IB, (läs mer om IB-affären på nätet). Under tiden är FRA hjärtligt välkommen att slå mig en signal om de undrar något. Vi är bara vanliga medborgare som vägrar vara tysta inför nedmonteringen av det solidariska samhället. Att vi inte går ut med namn på så många är för att en del helt enkelt är rädda för den öppenhet som präglar ett demokratiskt och tryggt samhälle. Så tryggt är vårt land idag.

Lycka till med säkerhetsarbetet!

I Sverige känner sig många förnedrade. En variant på förnedring är de jobbtorg som Björn Erik Andersson beskriver i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/debatt/article3502739.ab. Han beskriver en människosyn som SALO belyst i åratal. Ännu mer förnedrande för en människa är när denne känner sig tvungen att göra som Anita Fredsdotter, också Aftonbladet, gå ut med namn och bild för att belysa sin situation, http://www.aftonbladet.se/debatt/article3513324.ab. Hon har inte fått anställning trots utbildning och en stark ambition. Hon är ett typexempel på hur dagens system diskriminerar många som är fullt arbetsföra utan att någon verkar bry sig. Samtidigt kunde man i olika media höra hur synd det var om alla volvoarbetare som skulle tvingas gå från sina jobb. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Vissa förväntas vara i ett luddigt definierat utanförskap medan andra tillåts “gråta” ut sin sorg på bästa sändningstid.

Först och främst måste termen utanförskap tas bort och alla definieras befinna sig inne i samhället oavsett om man har anställning eller ej. Sedan är det dags att börja analysera dagens system som skapar denna förnedring för medborgare. I dag  finns det rapporter och forskning som klart och tydligt visar att arbetslösheten inte beror på individens motivation. Den är i stället en konsekvens av det ekonomiska systemet. Sedan är det dags att bygga nya system och strukturer som utgår från ett helhetstänkande där människan sätts i centrum i stället för att fortsätta med dagens system där kapitalmarknaden tillåts leka med vanliga människors liv.

I går kunde den som har tillgång till Smålandsnytt se ett inslag om privata aktörer som arbetsförmedlingen köpt in tjänster av. Reportern intervjuade mig inför inslaget men som vanligt kommer inte allt väsentligt med.

En sak som förbryllar mig är att många verkar tro att Alliansens idé att lägga pengar på privat verksamhet är ny. Det har under flera år funnits privata aktörer i arbetsförmedlingens program. Det som tidigare kallades coachingkurser kallas idag förmedlingsverksamhet. Innehållet är dock i lika som förr. Folk ska sitta och skriva CV med mera. Inget ont om CV-hjälp om individen behöver det. Problemet är att Alliansen försöker påskina att fler ska få anställning genom detta.

Detta är som den insatte redan vet rent nonsens. Arbetslösheten är en konsekvens av villkoren i det ekonomiska systemet, inte av individens låga motivationsgrad. Därför kommer dessa åtgärder inte ge fler jobb än tidigare insatser. Det är bara en fortsatt administration av arbetssökande.

Hade alliansen lagt de 875 miljonerna på att anställa folk i offentlig sektor i stället hade det varit effektiv användning av skattemedel. I stället valde de att lägga pengarna på indirekt ineffektiv verksamhet.

Socialdemokratin kommer att rösta ja när Lissabonfördraget ska tas i Sveriges riksdag i höst. Mona Sahlin stoppar enligt TT ett förslag om att vänta in en analys av regeringens utredare Claes Stråth.

LO har tidigare krävt att riksdagen skulle invänta Stråths analys innan riksdagen godkänner fördraget. Jag har tidigare märkt en liten tendens till osäkerhet från LO när det gäller Lissabonfördraget. Det som skapat oron är till exempel frågan om Vaxholmsfallet.

Genom att Mona Sahlin så okritiskt klargör socialdemokraternas hållning ställer hon samtidigt LO-medlemmar och alla kritiska socialdemokrater inför ett dilemma. Ännu värre är det att hon ställer de 52 % av befokningen som är negativa till EMU inför ett dilemma. Den som hållit sig ajour med Lissabonfördraget vet nämligen att EMU är inskrivet som ett villkor i Lissabonfördraget. Med fördraget får vi alltså snällt acceptera EMU och Euron.

Jag orolig för att detta ska leda till att SD ska få fler röster 2010 då de är det tydligaste partiet emot EU och EMU. Särskilt eftersom Mp verkar vackla i sin kritiska hållning till EU och EMU. Särskilt orolig är jag för respekten för demokratin när Sveriges riksdag ratificierar ett fördag som avvisats av Irlands befolkning. Enligt EU:s egna regler så ska fördraget vara “dött”. I stället för att acceptera detta har EU:s och Sveriges ledare fortsatt processen utan att reflektera över det demokratiska dilemmat. Det är mycket oroande inför framtiden.

Johan Ehrenberg skriver i Aftonbladet, “Rädda inte bankerna - rädda löntagarna”. Han beskriver mycket riktigt de problem med det ekonomiska system vi har haft sedan länge. Finansvärlden är som ett gigantiskt pyramidspel och när det rasar så är det enligt experterna bara normalt. Ingen ber om ursäkt för att det leder till att medborgare i alla länder tvingas hålla banksystemet under armarna genom att skattemedel går till att återskapa den förlorade tilltron.

Han skriver dock en sak som förbryllar mig:

“Det går inte att göra pengar på pengar. När ett hus blir dubbelt så mycket värt är det falskt – det är ju samma hus. När en börs stiger med en tredjedel är det luft. Alltid! När banker tjänar miljarder är det spekulationsekonomin som härjar.”

Samtidigt som det är mycket insiktsfullt, belyser det, det djupaste problemet när det gäller ekonomiskt tänkande. Att värdet på ett hus handlar om psykologi och luftsiffror torde för de flesta vara ganska klart. Men att mena att det inte går “att göra pengar på pengar” är att vandra i blindo. Det är ju det som är det stora systemfelet - just att man kan göra pengar på pengar. Ehrenberg har i sitt resonemang snuddat vid det mest fundamentala problemet utan att se det, verkar det som. Det kommer alltid att finnas giriga människor. Om vi fortsätter att tillhandahålla ett ekonomiskt system som de kan utnyttja för sin egen vinning kommer vi få fortsätta att uppleva finanskriser och experter som på allvar menar att det är naturligt att människor ställs på bar backe när systemet kraschar.

Det grundläggande problemet i ekonomin är just att det går att göra pengar på pengar, det vill säga att pengar är en produktionsfaktor på samma sätt som arbete. Den som tror att pengar, idag, enbart är ett betalningsmedel har alltså fel. Det önskvärda vore att göra pengar till enbart ett betalningsmedel genom att ta bort möjligheten att tjäna pengar på pengar. Då skulle det verkligen bli så att det lönar sig att arbeta. Det skulle ge en tydlig signal till alla, och skapa förutsättningar att utveckla en hållbar ekonomi som tar hänsyn till arbete, livskvalitet och miljö.