Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Under 2009 och i senaste årsredovisningen förmedlade Försäkringskassan en positiv bild av sin verksamhet. Ohälsotalet har minskat stadigt och ligger idag på 32,5 dagar från att ha legat på upp till 42 dagar i början på 2000-talet.

När jag i slutet på 1990-talet arbetade på Försäkringskassan med rehabilitering började man prata om “friskfaktorer” i stället för “sjukfaktorer” när det gällde rehabilitering. Möjlig arbetsförmåga skulle fokuseras i stället för de problem som minskade arbetsförmågan. Nu är det dags att Försäkringskassan övergår till ett “Hälsotal” i stället för “Ohälsotal”. Det som de flesta vet men inte talar om, är att ohälsotalet inte är ett mått på hur friska folk är. Så länge Försäkringskassans byråkrati fortsätter hävda sin positiva utveckling genom att använda begrepp som inte beskriver verkligheten bibehålls myten om en effektiv organisation.

Anledningen till de positiva resultaten är att riksdagen har beslutat att höja trösklarna för att få den hjälp man behöver. Det innebär alltså att de behov som finns inte tillfredsställs i tillräcklig utsträckning. Samtidigt späder man på myten om att sjuka och funktionshindrade är lata genom sina åtgärder mot fusk, trots att det inte är sjukpenning som i första hand fuskas med utan i stället vård av barn och bostadsbidrag. Så länge Försäkringskassan inte tar avstånd från den nidbild som finns i samhället är man delaktig i mytbildningen om människor med sviktande arbetsförmåga.

Jag var i går på en filmvisning där sjuka människor beskrev sin situation. Från att ha upplevt sig delaktiga i samhället tidigare upplevde de sig nu verkligen ha hamnat utanför genom regeringens politik för att minska utanförskapet. I filmen intervjuades även en handläggare från försäkringskassan som beskrev Försäkringskassans uppdrag men även att detta uppdrag nu kunde riskera att människor råkade illa ut. Han har nu andra arbetsuppgifter. Är någon förvånad?

I stället för att Försäkringskassan och Alliansens politiker sprider myter vore det bättre om man utgick från individens sammanhang och behov. Varför blir folk sjuka och i synnerhet kvinnor som är överrepresenterade. Då kan vi börja diskutera vilket samhälle vi vill ha och vilken människosyn som ska dominera.

SALO har tidigare lyft den dåliga arbetsmiljön på Myrornas insamlingscentraler. Nu framkommer att även fler har en klandervärd arbetsmiljö. I Dagens Arbete 091201 beskrivs situationen på en återvinning i Spånga där Hans Andersson Group har inhyrda sorteringsarbetare från Samhall.

“Instängda i en containerliknande barack i Spånga i västra Stockholm har inhyrda sorteringsarbetare från Samhall fullt upp vid löpande bandet. Returpapperet som kommer åkande är uppblandat med allt från matrester och metallskrot till döda djur.”

“Från löpande bandet hörs ett malande gnissel och under baracken skyfflar en hjullastare wellpapp. Avgaser letar sig upp genom meterbreda hål i golvet. Arbetarna har påpekat bristerna många gånger men inget händer. När det sticker för mycket i ögon och näsor tar de några steg tillbaka från den giftiga dieselröken. “

Efter en brand i Papperskvarnen försöker gruppledaren kontakta både fack och arbetsgivare.

“Lars-Erik Sköngård är vid den här tiden skyddsombud. Men varken hans fackförbund IF Metall eller arbetsgivaren Samhall lyssnar.

– Samhall satte munkavle på mig. Min dåvarande chef sa åt mig att inte ställa några krav eller kritisera arbetsmiljön. Då skulle vi förlora kontraktet med H.A. “

Dessa citat visar med all tydlighet hur människor kränks bara för att de är i underläge både socialt och ekonomiskt. Det är dags att politikerna får upp ögonen för alla missförhållanden på grund av en sjuk arbetsmarknadspolitik.

Det finns ingen ände på den sjuka arbetsmarknadspolitiken. Nu ska deltidssjukskrivna tvingas ta tjänstledigt från en heltidstjänst för att man är sjuk på exempelvis 50%. I arbetsrätten finns inget som säger att en arbetsgivare har skyldighet att ge en anställd tjänstledigt på den del som den anställde är sjukskriven på. Vad ska den enskilde göra som inte får tjänstledigt? Alliansregeringen är svaret skyldigt. Tänker man som i så många andra fall låta den enskilde individen ta smällen även här.

Valet som den anställde sjukskrivne kan tvingas till är att bli uppsagd om arbetsgivaren inte vill bevilja tjänstledighet på grund av sjukdom, eller att gå ner från heltid till deltid och strunta i aktivitetsstöd och därmed den rehabilitering som annars skulle ha pågått.

Denna politik är ytterligare en konsekvens av att man delar upp människors sammanhang på olika myndigheter, i stället för att skapa en (1) myndighet som arbetar med hela människans sammanhang som SALO föreslår.

När ska politiker förstå att det inte går att kräva av den enskilde individen att lösa strukturella samhällsproblem. Mycket av sjukskrivningarna beror på ett hårdnande arbetsklimat på arbetsplater, som tvingas effektivisera och rationalisera på grund av det ekonomiska räntebärande systemet. Å andra sidan kan inte heller de som enbart är utan anställning lösa sin situation då det satsas för lite på att skapa riktiga anställningar.

Alliansregeringen hävdar hela tiden sin märkliga arbetslinje. Det är en arbetslinje som tvingar bort folk från deltids-, behovs-, och andra korta anställningar. Detta tror regeringen ska skapa fler heltisdsjobb. Det är en makalöst oansvarig och respektlös inställning som bara leder till ökad segregering på arbetsmarknaden.

Regeringen borde skämmas.

Jag vill börja med att be läsaren om ursäkt för att jag inte bloggat på mycket länge. Det har sina rutiga och randiga skäl. Jag har varit upptagen med arbetet att organisera ett rikskansli tillsammans med ett fantastiskt gäng engagerade människor.

Arbetet började i juli med att införskaffa inredning. Juli blev en hektisk månad utan ledighet. Därefter har några månader med intensivt arbete lett till att vi fått en ganska stadig grund att stå på. Jag passar på att ge en eloge till alla som varit delaktiga, utan vars kompetens och arbete det inte varit genomförbart.

Parallellt med allt från att bli en arbetsgrupp till att hitta sin roll utifrån kompetens har vi organiserat ett Öppet hus samt en 5-års jubileumsfest . Den 7 november då detta går av stapeln hoppas vi på många nyfikna besökare och många som vill komma med i den folkrörelse som SALO är.

Den 16 december, 2004, föddes SALO och detta firar vi med en jubileumsfest. Att festen går av stapeln lite innan december beror på att vi inte vill att det ska krocka med alla saker som folk vill få gjort innan julhelgen. Har du som är medlem lust och möjlighet så passa på och kom och umgås. Glöm inte att anmäla dig i förväg.

Jag räknar med att åka runt till andra orter och möta intresserade på öppna möten. För att ro det i land behöver jag hjälp av medlemmar på orten som kan vara med och arrangera dessa möten. Ska vi kunna påverka måste vi bli fler. Varje ny medlem är en hjälte i mina ögon. Även om man inte går ut öppet med att man är medlem i SALO, vilket jag vet att en del tror kan vara till nackdel för chanserna på arbetsmarknaden, så behövs stödet för att vi ska bli starkare och skapa en opinion som etablissemanget måste lyssna på.

Vi har tänt raketen nu. Ju fler som kommer med ju högre når vi.

TCO har med hjälp av Statistiska Centralbyrån frågat chefer på 2600 arbetsställen om deras inställning till sjukskrivna och långtidsarbetslösa. Resultatet presenteras i en kommande rapport.

“Nästan sex av tio chefer (56 procent för år 2007 och 54 procent för år 2009) uppger att de är ganska eller mycket negativt inställda till att nyanställa personer som är sjukskrivna från ett annat arbete.  Hälften av cheferna (44 procent för år 2007 och 48 procent för år 2009) uppger också att de är ganska eller mycket negativt inställda till att nyanställa långtidsarbetslösa.”

Som alltid när det gäller den här typen av undersökningar visar den bara det som alla drabbade har vetat om sedan många år. Frågan är nu om samhällets styrande, fackförbund med flera ska fortsätta skuldbelägga individerna och/eller grupperna som står utan anställning. När ska man förstå att det inte är konstruktivt att administrera runt folk i olika åtgärder som inte tar hänsyn till människan.

När den gamla arbetsmarknaden sviker så duger det inte att skapa åtgärder som syftar till att folk ska tvingas tävla om lönearbete som inte finns i verkligheten. I stället bör man erbjuda människor att starta verksamhet inom ideella sektorn och erkänna denna sektors betydelse för samhällets utveckling. Det kan leda till nya verksamheter inom den sociala sektorn.

Att tvinga folk att arbeta inom den gamla arbetsmarknaden till usla ersättningar strider dessutom mot Svensk lagstiftning. SFS 1994:1219, art. 14, som handlar om diskriminering, stadgar att ingen får diskrimineras på grund av “ställning i övrigt”. Det innebär att den som tvingas arbeta för en lägre ersättning än sina arbetskamrater är diskriminerad. Detta är en konsekvens av den envisa cynism som präglar arbetsmarknadspolitiken och det offentliga samtalet, där man lägger skulden för marknadens otillräcklighet på individen.

Accepterar vi denna strukturella diskriminering står det klart att vi inte längre lever i ett demokratiskt samhälle där alla ska ha lika villkor på arbetsmarknaden. Det torde förhoppningsvis leda till ett uppvaknande hos alla som säger sig företräda ett solidariskt samhälle. Om inte arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken klarar att behålla lika villkor måste vi ifrågasätta de grundläggande ekonomiska villkoren som styr marknadskrafterna. Den som inte gör något för att förändra detta är skyldig till att diskrimineringen fortsätter.

I dag tar Sveriges Radios Ekoredaktion, och Studio Ett, upp problemen med privata aktörer som ska coacha arbetslösa. Branschen har fördubblats på kort tid. Äntligen har facken vaknat och börjar reagera på det vi fört fram länge. Vi har bland annat fått vittnesmål om att man tvingas sitta av tiden utan något professionellt stöd. TV 4 och tidningen Arbetaren har tidigare berättat att företaget KFG inte har den personal som de uppgett i anmodet. På företaget Competens i Jönköping var det fika och läsa tidning som gällde. De hade inte ens egna lokaler till deltagarna.

Eftersom arbetsmarknaden är usel vänder coachingföretagen detta mot den enskilde och hittar på rena fjantaktiviteter bara för att de ju ska göra något. Nu är det ju ingen nyhet med vuxendagis av detta slag. Det har pågått under många år i vågor, beroende på hur mycket pengar som regeringar har avsatt för att “bekämpa arbetslösheten”. I stället har det blivit mer att bekämpa de arbetslösa eftersom varken coachingföretag eller arbetsförmedling heller för den delen kan skapa jobb.

Något som är viktigt i detta sammanhang är att det inte enbart är privata företag som utnyttjar arbetslösa för att tjäna pengar. Kommuner runt om i landet har, med hjälp av Beredskapsavtalet, sparat många modiga miljoner, om inte miljarder, under hela 1990-talet fram till idag på att ha arbetslösa att utföra arbete som tidigare varit ordinarie men som man sparat bort på grund av dålig ekonomi. Är det mer seriöst bara för att det är offentlig sektor som utnyttjar arbetslösa för att spara pengar. Åtgärdsbranschen har en särskilt absurd konsekvens, nämligen att det är den enda bransch där arbetslösa kan arbeta och fortfarande vara arbetslösa.

Svt presenterar idag på text-tv resultaten av en undersökning man gjort bland kommuners kostnader för socialbidrag/försörjningsstöd. Där framgår att kostnaderna ökar med i snitt 17 % över hela landet. Kommunerna själva anser att orsaken är förändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Dal-Ed och Orsa är värst med 137 % respektive 115 % ökning. Ljusnarsberg och Bollebyggd ligger på 95 %.

För den stora allmänheten kanske det är en överaskning men de som är insatta har vetat detta länge, inte minst regeringen. Med försämringarna i ersättningar och ökade avgifter för a-kassan samtidigt som fler hålls utanför eller förvägras komma in i försäkringskassans system är det en självklarhet att konsekvenserna blir dessa.

En politik med grund i skattesänkningar och där regeringen samlar i ladorna leder till detta. Det är ett faktum eftersom vi ser konsekvenserna idag. Regeringens recept för att lösa detta blir förmodligen mer av samma då man tror att om de rikaste får mer så investeras mer i företagande, och att de som drabbas av marknadsnedgångar ska bli mer aktiva för att söka de få tjänster som finns när man försämrar tryggheten. Om det systemet fungerar kan man ju undra varför det aldrig har fungerat tidigare och inte nu.

Den som tror att regeringen inte förstått konsekvenserna av sitt handlande är naiv. De har på ett mycket raffinerat sätt fått befolkningen att byta solidaritet mot cynism och konkurrens. Den kortsiktighet som man skapat under många år leder i dagens system till ännu större problem på sikt. Ju sämre befolkningen får det, ju större är riskerna för extrempolitiska organisationer att frodas. Är det kanske så att den moderatledda regeringen inte tycker att det är ett problem? Moderaterna härstammar ju själva från det gamla högerpartiet som var bundis med nazisterna under kriget.

Vi har en repressiv regering som straffar människor för att marknadskrafterna sätter folk utan lönearbete. Med enna inställning är det då symptomatiskt att man tycker det ska införas hårdare straff för barnen i skolan i stället för att se orsakerna i att kommunerna tvingas dra ned på personal som kan hjälpa ungarna i stället för att lägga för mycket ansvar på barnen. Ett ansvar de inte är mogna att ta.

När det är “sämre tider” ropar många efter hårdare tag på alla möjliga håll. Politiker faller i fällan att använda metoder som visar att mänskligeten inte lärt sig något sedan urminnes tider. Det är inte en “ny” politik när man segregerar befolkningen och inför hårdare straff för dem som inte “lyckas”. Det är att vrida klockan tillbaka.

Det finns modeller som kombinerar det bästa ur både höger-, och vänster-modellerna. Då skulle man slippa kräftgången mellan höger och vänster hela tiden. Det är dags att tänka nytt på riktigt.

Jag säger som den berömde forskaren Albert Einstein:  “Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi skapat med det gamla sättet att tänka”. Efter att vi har sett alla varianter på höger och vänstersystem under hela 1900-talet fram till nu, och inget har har skapat balans mellan arbete, livskvalitet och miljö, är det dags att lägga dessa till handlingarna och skapa nya strukturer som inte för tankarna 100 år tillbaka.

I SvD skriver Karin Ekenger, Svenskt Näringsliv och Stina Hamberg, ordförande, Saco Studentråd om ett nytt förslag från Mona Sahlin. Det går ut på att lagstadga om heltidsarbete.

Socialdemokraterna gör samma fel som regeringen när de införde 75-dagarsregeln i a-kassan för deltidsarbetande. I stället för att stärka individens ekonomiska trygghet utgår man från att man kan stävja marknaden genom lagstiftning. Till syvende och sist är det alltid upp till arbetsgivarna att anställa. Det kommer bli ännu viktigare att ha de rätta kontakterna vilket slår hårt mot många grupper som socialdemokraterna, åtminstone tidigare, sagt sig värna om.

Vad man måste göra är att stärka individens ekonomiska trygghet (ekonomiska styrka) gentemot arbetsgivaren. Har man då en syn på människan som vore hon arbetskraft allena så kommer endast ekonomisk trygghet att relateras till en motprestation genom lönearbete. Det blir då ingen utveckling oavsett röd eller blå regering. Vi måste se det i relation till en arbetsmarknad som inte kommer att erbjuda alla en chans att lönearbeta.

En idé är att genom basinkomst trygga individen så denne kan stå trygg oavsett hur arbetsmarknaden ser ut samtidigt som vi slipper de negativa följderna av arbetslöshetens konsekvenser. Det finns forskning som kommit fram till att självmord, våldsbrott och stölder ökar dramatiskt när den ekonomiska otryggheten genom arbetslöshet ökar. Att lagstifta om heltidsjobb ger inte fler jobb. Det är en naiv föreställning. Vad ska alla andra göra som pressas ännu längre bort från arbetsmarknaden?

Vill socialdemokraterna sätta stopp för arbetsgivarnas utnyttjande bör man stärka individerna framför att införa stelbenta lagar. Hur ska polisen ha råd att kontrollera och beivra alla som försöker komma runt lagen? De har ju inte resurser till den nuvarande verksamheten ens.

Norrköpings Tidningar skriver idag om att Myrorna tvingas stoppa legoarbete. Man brukar säga att verkligheten överträffar dikten och detta verkar vara fallet med Myrorna.

SALO har länge arbetat för att Myrornas verksamhet ska utgå från en moralsyn som överensstämmer med lika villkor som övriga arbetsmarknaden. Att verksamheten dessutom är ägd av Frälsningsarmén borde trygga för en hög moral. Så har dock inte varit fallet. Nu har äntligen Norrköpings kommun efter åratal fått upp ögonen för att Myrorna utfört legoarbete åt SBG:s Textil Puts AB. De som utfört arbetet är personer med försörjningsstöd och andra former av ersättningar, alltså människor som Myrorna inte haft någon lönekostnad för.

Hur många fler lik finns i Myrornas garderober? Man har ju trots allt verksamheter på flera andra orter.

Det är ett avgörande problem att huvudmannaskapet inte är klart och tydligt uttalat. Det har alltså funnits tre parter som varit involverade och som haft olika roll och målsättning. Det riskerar hela tiden den enskilde människans rättssäkerhet. Om kommunen menar allvar med målsättningen att få ut fler på arbetsmarknaden och integrera invandrare i samhället måste dessa få riktiga anställningar utifrån branschavtal. Kommunen skulle genom detta få tillbaka en hel del av pengarna genom kommunalskatten istället för att som nu betala försörjningsstöd som enbart är en kostnad för kommunen. Samtidigt får personerna en legitimitet i samhället och en inkomst som är pensionsgrundande.

I ETC, 090322, skriver Mikael Almén, statsvetare och jämlikhetskonsult, om hur Frälsningsarmén hycklar och diskriminerar ifråga om aborter och äktenskap http://etc.se/20824/fraelsningsarmen-hycklar. Almén tar även upp det faktum att deras secondhand-organisation Myrorna´s vinster går till att stödja Frälsningsarmens diskriminerande förhållningssätt.

SALO som tittat närmare på Myrornas verksamhet i Norrköping kan se att mönstret går igen även där. Myrorna har i Norrköping ett samarbete med kommunen sedan många år. Det går ut på att människor utan anställning kan anvisas till insamlingsprojektet för att arbeta i Myrornas produktion. Under många år har personer som varit kritiska till arbetsmiljön och/eller övriga villkor på arbetsplatsen fått utstå kränkningar och hot om indragen ersättning. En del har blivit omplacerade då de påtalat felaktigheter. En person som var påtänkt för anställning blev avpolleterad då personen la fram en plan om hur Myrorna skulle kunna anställa fler.

Både den fysiska och psykiska arbetsmiljön har varit undermålig under många år. Hemsnickrade arbetsbord i stället för höj och sänkbara, avsaknad av säkerhetsanordningar, alla får inte arbetskläder utan många måste arbeta i sina privata kläder, arbetsledare som visiterar anvisade trots att det endast är polis som får visitera personer och då enbart efter misstanke om brott.

Jag har tidigare skrivit om detta där enhetschefen i en tidningsintervju uttalat att “Det finns människor här som kommer från kulturer där man inte kan skilja mellan ditt och mitt”. En arbetsledare sa “Ni är tredje klassens människor” till anvisade personer. Både Myrorna och det kommunala projektet (REKO) har fått en kultur som baseras på en cynisk människosyn. Ytterligare ett exempel på det är att Myrorna under flera år fått betalt av ett privat företag för att klippa/skära gammalt textilmaterial till trasor. Arbetet har gjorts av anvisade med aktivitetsstöd och försörjningsstöd. Myrorna har alltså använt dessa som gratis arbetskraft för att utföra legoarbete åt det privata företaget.

Med anledning av detta har SALO anmält Myrorna och REKO samt det privata företaget till Konkurrensverket, Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Anmälan gäller ifrågasatt brott mot konkurrenslagstiftningen och diskrimineringsvillkoret i SFS 1994:1219 artikel 14.

Genom att använda gratis arbetskraft kan Myrorna ge ett lägre pris till det privata företaget. Det privata företaget får därigenom en konkurrensfördel gentemot andra på marknaden då man kan ha lägre prisbild än konkurrenterna. Dessutom får Myrorna genom sitt avtal med kommunen en kokurrensfördel gentemot andra secondhand-organisationer.

Artikel 14 i Europakonventionen, som är svensk lag genom SFS 1994:1219, stadgas att ingen får diskrimineras på grund av ställning. Myrornas och kommunens upplägg är alltså diskriminerande i förhållande till andra arbetstagare då arbetet är jämförbart med industriell produktion.

En slutsats som kan dras är att det verkar som att Frälsningsarméns hyckleri förs vidare genom Myrorna vars uppdrag är att skapa vinst för att användas i Frälsningsarméns verksamhet. Denna verksamhet må vara hur vällovlig som helst. Dock övergår den i dubbelmoral när man utnyttjar människor som gratis arbetskraft.